Björnen som red.
Av Göran Stenmark

Han var trött Eric Sellin, präst i Resele gäll, när han denna söndag år 1755 närmade sig kyrkbyn Mo i Junsele. Junsele och Ådals-Lidens socknar var annexförsamlingar under Resele, och det låg på hans lott att predika i dessa tre kyrkor var tredje söndag. Han hade stannat för uppe på Fransåsen, mitt på sträckan efter den tre mil långa ridväg som ledde till hans slutmål för dagen, och rastat i den lilla raststuga som fanns där för de vägfarande. Fransåsen var vid denna tid ej befolkad, och han ville så snart som möjligt komma vidare till Mo.

Vägen var rent ut sagt usel att rida efter, för det var stenigt och brant på sina ställen. Dessutom var inte de spänger som ledde över alla blöta myror och mossar i bästa skick, så han fick ta det lugnt när han skulle passera över dem. Han mötte någon enstaka vandrare på sin färd, men några flera ryttare brukade han inte stöta på efter denna väg. Folk i trakten red sällan på denna tid, endast prästen, fogdar och andra högre herrar unnade sig den lyxen.

I Mo gick Junseleborna omkring på kyrkovallen i väntan på prästen, och vid båtsmannen Tryggs torp uppe vid skogsbrynet stod en gammal skummögd kvinna i färd med att ge sig av till kyrkan. Plötsligt hörde gumman ett gnäggande uppifrån skogen och såg med sin svaga syn hur en ryttare kom på sin häst i fullt galopp ner mot byn. Hon neg vackert när ekipaget sprang förbi, men hon fick inget svar av ryttaren, endast något som påminde om ett brummande. Gumman blev sur över att prästen inte nedlät sig till att hälsa, och hon ställde sig frågande över varför han hade en tjock lurvig päls på sig mitt i sommaren.

När gumman kom ner till kyrkan frågade hon var prästen tog vägen, men de övriga kyrkobesökarna titta frågande på henne, inte hade det kommit någon präst så vitt de hade sett.

Efter en stund kom så prästen ridande i lugnt gemak ner mot kyrkogården, och han såg minst sagt förbryllad ut när gumman förmanade honom över att inte hälsa på henne. Han hade ju precis kommit. Man gick så in till kyrkan där Eric Sellin höll sin predikan.

Förklaringen till gåtan om vem den lurvige ryttaren var, kom när bonden Ingel Bertilsson efter kyrkobesöket gick hem till sin gård. Vid portlidret som gick in till gårdstunet låg en död björn och när han kom in på gården låg hans älskade häst svårt riven och död. Hästen hade varit lös uppe i skogen på Herrsjöåsen, och tydligen hade slagbjörnen rivit sig fast på hästens rygg. I rädsla hade då hästen sprungit hem till gården med björnen på ryggen. När hästen sprang in genom portlidret hade björnen slagit huvudet i överliggaren och avlidit. Hästen hade fortsatt in på tunet där den i sin tur dog av de skador björnen åsamkat.

Nu fick den gamla gumman svar på varför den lurvige ryttaren inte hade hälsat på henne, det var ju en björn hon nigit för.

Portlidret som hästen sprang igenom är den s.k. Lofthusbod som idag står på hembygdsgården i Junsele.